Det finns många sporter som av olika anledningar utmålas, som extrema, farliga och hårda. Några exempel är de varianter av fotboll där man får använda händerna (amerikansk fotboll, rugby, aussie rules), MC-racing, mountainbike och olika typer av friklättring. En annan sport som ofta nämns i detta sammanhang är vattenpolo, vilket förvånar en del. En simbassäng är knappast platsen för de brutalaste aktiviteterna i övrigt.

Trots att sporten heter vattenpolo hade den från början mest gemensamt med rugby, och idag liknar den handboll, om än med större fysiska utmaningar. När simning blev populärt på 1800-talet infördes sporter som vattenfotboll och vattenpolo där spelarna ”red” på tunnor. Den populäraste sporten blev efter en tid vattenrugby, där bollen skulle föras till ena kortsidan. Sporten var redan på denna tid brutal, och i ett försök att mildra den något infördes mål, som liknar handbollsmål, år 1877. Sporten blev även mera teknisk vid denna tid, genom nya regler som gjorde passningarna viktigare. Den övertog också, på något sätt, namnet från sporten med tunnorna, som aldrig blev någon succé.

En hård sport

Det är flera faktorer som gör att vattenpolo betraktas som en hårdare sport än de flesta andra. Spelarna måste ständigt hålla sig flytande, vilket ställer stora krav på fysiken. Det är även en sport präglad av närkontakt, vilket gör att kvinnorna spelar i baddräkter utan axelband, för att hindra att motspelare drar i dessa. Många har även badkläder i flera lager för att skydda sig.

Men den allra främsta anledningen till att vattenpolo betraktas som en våldsam sport är OS-matchen i Melbourne 1956 mellan Ungern och Sovjetunionen. Matchen ägde rum samtidigt som sovjetiska trupper slog ned ett studentuppror i Ungern, och matchen är mest känd för den bild som togs efter att den ungerske spelaren Ervin Zádor fått ett slag över ögat.